Okt 3, 2004
Modelltåg och vuxenhet
Så har ännu en helg fylld till bredden av sinnesintryck har passerat. Söndagen har ju sedan urminnes tider symboliserat hemmadagen, familjedagen eller kort och gott den dag i veckan (den sista) då man förväntas bara ta det lugnt och samla sig för veckan som stundar. Den dagen då det är helt legitimt att inte gå och träna eller springa i tvättstugan utan bara “ta det med ro” som vära grannar i väst brukar uttrycka det.Jag var och storhandlade med mina kompisar från Jönköping igår. Precis inkomna på ICA Maxi kikade jag mig omkring och satte fart mot hyllmeter för hyllmeter med varor. En snabb kik över axeln och jag inser att jag tappat bort kompisen och hans sambo. Aha! Tänkte inte på att man ska kolla in veckans erbjudande på ICA-kortet. Efter cirka trettio minuter är så veckans stora inköp vilande i kundvagnen och vi sätter fart mot kassorna. Packa påsar och bära ut till bilen. En till synes ganska smärtlös rutin allt som allt.
Vad har så söndagens innebörd och storhandlingar på ICA Maxi gemensamt. Eller vart finns kopplingen.
Söndagar borde egentligen titlueras som den officiella ångestdagen i veckan. För vilken annan dag får man den sinnesfrid och lugn som det krävs för att göra en analys av sin egen situation. En kopp te och lite slötittande på TV eller en bok öppen som man inte riktigt kan koncentrera sig på. Jag har ju inget ICA-kort. Faktum är att jag inte ens använder termen “storhandla” speciellt ofta. Och vad är meningen med att storhandla när man endast har ett frysfack som inte ens kan inrymma ett familjepack fiskpinnar. Än mindre ett och ett halvt kilo köttfärs (svenskt köttgivetvis).
Jag var ute i lördags morse och köpte frukostbröd på konditoriet. På vägen gick jag förbi en hel rad av små och till synes obefintliga butiker längs Klostergatan. Plötsligt fick jag syn på en liten (en tjej skulle använt ordet “gullig”) butik som säljer modelltåg och tillika tillbehör. Jag tror jag stod i en kvart och bara begrundade skyltfönstret med alla små lok, vagnar, hus, växlar, träd små som tändstickor och bilmodeller. Alla helt fantastiskt verklighetstrogna. Det skulle vara kul att se de människor som kommer in i denna butik i utkanten av stan. Medelålders män med tindrande blickar och färskt minne av barndommen. Grabbar behöver ju aldrig växa upp. För man ska ju inte inbilla sig att de här prylarna är billiga. De kostar fakiskt en smärre förmögenhet. Hur skulle annars butiksinnehavaren ha råd med hyran för lokalen i detta ändå ganska attrativa område. Och ungdommar idag leker väl inte med modelljärnvägar. Inte när det finns X-Box, Playstation 2, mobiltelefoner, in-lines, skteboards och allt det där.
Nu börjar vi sakta men säkert närma oss kärnpunkten i hela detta resonemang. Hur skiljer människor på vuxet och inte-vuxet? Mannen som går in och köper det där loket för trehundrafemtio kronor har säkert ett arbete som han har jobbat på i tio år för att försörja sin familj. Han sliter med skatter, service på bilen (en Volvo) och läckande takplattor. Han kanske till och med storhandlar på ICA Maxi. Det gör han med största sannolikhet föresten. När jag tänker efter.
Jag undrar om han någonsin tänker efter hur allt runt omkring honom känns. Jag undrar om han skulle märka min nedstämdhet när jag stod där utan vare sig sambo eller ICA-kort. Man försöker ju dölja det så gott det går men det blir svårare och svårare för varje gång en likartad situation uppstår.
Som uppväxt i en mindre stad i Sverige har nästan alla mina vänner “hemma” numera hus, sambos, barn (jag är till och med gudfar) och allt det där. Och varje gång dessa situationer infinner sig kommer det där stinget av utanförskap och gör sig påminnt. Mannen med det nya tåget och sina tre barn reflekterar med största sannolikhet inte ett dugg över hur bra han egentligen har det. Och det är ju faktiskt lite synd.
