Okt 19, 2004
Bokrecension: Två nötcreme och en moviebox
Författare: Filip Hammar & Fredrik Wikingsson
ISBN: 91-85015-31-8
Format: Pocket
Utgivningsår: 2003
Antal sidor: 269 (exkl. register)
Ännu ett impulsköp. Denna gång, som många andra, på ICA Maxi. De borde flytta bokhyllorna närmare kassorna och flytta bort godiset. Låt mig först och främst förklara hela inhandlandet av den här titeln. Det första som gör att du reagerar på boken i hyllan är omslaget (vad annars). Inte på grund av färgerna eller så utan mer på att det ser lite konstigt ut. När man sedan ser vilka det är som skrivit den är det ju helt kört. Jag är själv en mycket stor fan av High Chaparall.
Bara en sån sak som att inledningen är skriven av Ian Ziering — även bekant som Steve i åttiotalspesten 90201 Beverly Hills — gör att man snabbt brister i skratt. Bekanskapen mellan författarna och denna sköna halvavdankade B-skådis formades under inspelningen av High Chaparall, något som iallafall inte jag hade en aning om.
För att få ett grepp tidsrymden i en sjuttiotalists liv boken beskriver kan jag nämna att vi stiger på ungdomens bana någon stans i grundskolans mellanstadie. Detta utifrån min egen årsmodell. Det var ju först då man faktiskt började reagera på att saker och ting började hända med en som väsen. Skolan började bli tråkig, man började så vitt se tillstymelsen av en facination för det motsatta könet (som man senare skulle slava under i vuxen ålder), och man kom i denna ålder faktiskt också till den betydligt tristare insikten att allt i livet minsann inte bara var kul och lek. Filip och Fredrik slussar oss härifrån vidare genom eftersessioner efter gymnastiken i skolan där ett par i klassen börjat undvika all nakenexponering inför de andra grabbarna för de smått panikartat insett att det började bli hårbeklätt i de södra regionerna. Allt detta mycket verklighetstroget med tanke på tiden då det här faktiskt hände. Det är hela tiden väldigt humoristisk beskrivet även om man idag får en lite annan bild (och kanske till-och-med en del samvetskval) för hur elaka vi tonåringar fatkiskt kunde vara. Ett år senare blev så de mobbade mobbarna då majoriteten hade “hårväxt på biljardkön” och de som inte hade det ansågs vara de udda och konstiga. Den ironin såg man förstås inte när man själv genomlevde denna mycket hektiska period i ens liv.
Så här fortsätter det. Det är en skön resa genom både roliga och trista saker som man minns ur sin uppväxt. En av de saker som kanske gör att denna bok får den där extra kryddan är att författarna många gånger även lägger in sina egna tolkningar i hur och varför man betedde sig som man gjorde. Alla sådana stycken präglas av tesen att Sverige under senare delar av sjuttiotalet och i stort sett hela åttiotalet var väldigt likt ett DDR-Sverige. Med DDR-Sverige menas att vi fortfarande hade en statsägd post och tele -styrelse (läs. Televerket), i stort sett en obefintlig privatisering och där vi faktiskt levde med endast två TV-kanaler. Detta kanske kommer som en chock för nästa generation som är tonåringar idag men så var det ju faktiskt. När man som idag vuxen ser tillbaka på denna tid i Sverige så ser man efterhand att DDR-tesen faktiskt är mer och mer berättigad. Det var inte förens en god bit in i mina tonår som jag minns jag såg ett amerikanskt TV-program för första gången. Bara en sån sak!
En sak som jag bara måste nämna och som jag tcker är ett av de mer komiska inslagen i bokens sammansättning är de listor som publiceras lite här och var. Det kan vara allt ifrån topp-listor på vilka parfymer som var “inne” under vissa delar av åttiotalet. Eller varför inte nåt så exotiskt som “Det sena åttiotalets mest exponerade OKEJ-pinuppor” med Samantha Fox i spetsen! På tal om OKEJ föresten, tidningen vi alla minns. Varför klagade ingen på all hud som visades i dessa tidningar. Det här var ju långt innan populära nutida tidskrifter som Café och Slitz hade gjort sitt intrång i våra grabbhyllor (till och med godkända av våra respektive i vissa fall). Att Yngve Malmsteen stod naken i ett badkar var minsann ingen som ens kom på att se som lite väl extremt.
Jag tror att ni fått ett litet smakprov på vad den här boken har att erbjuda. Som jag nämnde i inledningen, tycker man om High Chaparall, Filip Hammar och hans bundsförvant Fredrik Wikingsson så kommer man älska den här boken. Helst då som sjuttiotalist. Det här är en av de absolut roligaste böckerna jag har läst i mitt liv och den förtjänar inget annat än absoluta toppbetyg! Sist jag kände likartade skrattsmärtor av en bok var när jag som liten läste Berts Dagbok och Åke hånglade sönder Berts blockflöjt.
Läs den!
