Dec 7, 2004
Moder natur är en ond jävel
Jag vet att jag lyst med min frånvaro ett tag. Och det har sina grunder. Jag har helt enkelt inte känt mig skrivig. Men nu gör jag det. Häromdan kom en arbetskamrat förbi och framförde ödmjukt (men bestämt) att hans sambo undrade visst varför jag inte hade skrivit nåt på länge. Nästa artiga undran/påtryckning kom från en kompis utanför jobbet. De är mer raka och inte fullt så ödmjuka. Det blev nåt i stil med “Va fan skriver du inte för, jag tycker det är roligt när du skriver vet du”. Nästa mening i den dialogen kunde lika gärna vara “Föresten såg jag en skitläcker fibra förra helgen!”. Men det är det jag uppskattar hos mina vänner. Jag har en längre tid undrat hur i helsike jag kan ha ett medel på cirka sjuttio sessioner — inte träffar — på min hemsida varje dag. Nu har jag börjat förstå. Jo, det är så här att Internet ni vet. Det fungerade inte riktigt som jag trodde. Nej då, så illa är det inte. Men låt mig beskriva lite mer hur det här med internet fungerar. Alla kan ju läsa det man skriver! Visst är det fantastiskt!? Och samtidigt lika ruggigt. Nu undrar säkert en del av er om jag inte kunde räknat ut det med en pinne i… Jo, det kunde jag väl. Men inte att så många skulle läsa det bara.
Anta att en människa på något vis uppskattar mina små utsvävningar. Och låt oss i tillägg säga att denna person också skriver ut någonting från min sida och sedan glömmer pappret på fikabordet på jobbet så att en massa av hennes värdinnor ser den, läser den (kvinnor är ju som bekant väldigt nyfikna av naturen), och sedan gör snilledraget att läsa allra allra längst ned till höger på pappret som de just läst (för de som printat från Internet Explorer). Där står adressen till denna sidan. Då har helt plötsligt mina funderingar och ord tagit ett skutt ut ur datorvärlden för att sedan återvända in igen. Både ironiskt och smått fantastiskt! Värt att notera är även att denna smått oortodoxa form av spridning också är exponentiell. Ruggigt skrämmande. Men det är en sak som faktiskt hänt. Det förklarar sjuttio sessioner om dagen. Men det var inte det jag ville skriva om idag. Jag vet att förväntningarna är skyhöga. Och jag känner pressen, tro mig. Så vad kunde passa bättre än att begå sexuellt självmord för all framtid. Som ett bevis och vedergällning för att så många av er suttit i totalt mörker i flera månader. Visst låter det kul. Men då så.
För ungefär en vecka sedan vaknade jag upp en vanlig arbetsdag med grus i ögonen och allt det där, precis som vilken som helst tisdag. Halvt surmulen steg jag över det kalla golvet och in i duschen. När jag sedan kom ut — något mindre trött — insåg jag till min stora förfäran att det minsann var dags att raka sig. För vem vill gå till jobbet som en neandertalare. Uppgivet slog jag upp vatten och allt det där man gör och skred till verket.
Det var ungefär här chocken kom. Kvälls och skvaller -pressen har en gång för inte länge sedan använt det lite konstiga ordet “nakenchock” i nån lummig kass artikel som jag inte fäste nån speciell uppmärksamhet vid. Och det vill jag inte uppmana er till att göra heller. Men, visste ni att det är ett ord som dessa mindre fashionabla tidskrifter inte bara tagit, utan också ändrat innebörd på! Jodå. För det jag upplevede var på intet sätt kort en äkta nakenchock. Nog för att jag hade en handuk runt livet men det var inte mycket mer än så. Visste ni (säkert bara jag som inte insett detta förens nu), att vår allsmäktige moder natur är en riktigt ond jävel? Om jag i detta skede slänger på ordet “tid” på elden så fattar ni kanske vart det här barkar hän. Moder natur + tid = ålderdom. Vanlig matematik som vi alla känner till. För hör och häpna, när jag stod där och var mitt uppe i min rakning så såg jag nånting glimta till i spegeln. Bara i en väldigt väldigt speciell vinkel. I ett väldigt väldigt (ska snart sluta dubblera orden) ljus. Jag skrek så jag måste väckt min snälle granne om hon inte var vaken redan. Jag vet att det låter väldigt feminint men beakta att jag ändå skriker som en karl. Tänk er ett avgrundsvrål mer.
Män — mitt kön alltså — får små små (sista gången jag lovar) microskopiska ludenheter i öronen när vi åldras! Jag nekar det allra bestämdaste (är det ens ett ord?) att kalla det hår i det här skedet av min invecklade utveckling. Men icke desto mindre oroväckande. Små ludna nästan genomskinliga fjun. Sa jag att det var i örat? Min första reaktion — varför? Varför och vad skall det tjäna till? Det kan ju inte vara praktiskt på något som helst sätt. Det fyller heller ingen som helst funktion. Inte ens i förlängningen när det verkligen kommer blomma ut när man kommit upp ytterligare ett halv decenium i ålder. Man har hört mycket skrönor om vad allahanda hårbeklädda områden på kroppen ska fylla för funktion genom åren. Den mest kända det under armarna men jag tycker jag varit vidrig nog vid det här laget så jag ska inte gå in på detaljer. Om dessa små embryon till pälsbeklädda arealer nu absolut inte har någon funktion kan det ju bara betyda en enda sak. Hon, han, det eller vad man nu tror skapade oss en gång i tiden är genomond. Det enda rimliga alternativet till det är möjligen skyhög eller åtminstonne gravt alkoholiserad och påverkad.
Det som ändå irriterar mig mest med hela detta fenomen är att det är så utdraget, nästan som om den allsmäktige försöker vagga in en i nån sorts förhoppning om att “det sker aldrig mig”. Jag kommer aldrig att åldras. Allt detta omak för att sedan släppa ut raseringen av mitt fysiska jag i små portioner. Allt (givetvis) för att göra hela processen mer långdragen och om möjligt ännu mera plågsam. Numera är jag smått paranoid varje gång jag blir tvungen att infinna mig framför spegeln. Tanken föds direkt. Vad har den lille spirituella jäveln hittat på den här gången? Men jag har inte sett nåt mer nu på över en vecka.
Vad gjorde jag då när jag kom till denna insikt mitt uppe i min seremoniliknande morgonrakning. Jag flyttade fokus med rakhyvel till de beskrivna regionerna på mindre än två millisekunder och raderade dessa små illvilliga ålderstecken (fint ord) i ett par väl avvägda, ninjaliknande handledsrörelser. Snabbt men inte smärtfritt.
Där har ni det. Sexuellt självmord? Jag hoppas det finns någon liten insnöad människa långt norr om dessa breddgrader som vare sig har Internet eller ens radio för den delen som åtminstone i teorin borde vara ovetande om denna händelse.
