funkyish{punkt}com

I helgen inhandlade jag — efter att ha lusläst PC Gamers senaste utgåva — spelet F.E.A.R. Precis som titeln förutspår är det rädsla det hela går ut på, vilket i grund och botten inte intresserar mig speciellt. Hade det inte varit för att tidigare nämnd tidning också rönt denna titel till en av årets bästa shooters så hade jag aldrig ens kommit på tanken att köpa det från första början. Men nu var det som det var, och jag ansåg mig inte kunna missa denna unika chans att utvidga min numera gedigna samling skjutare som pryder min bokhylla.Sagt och gjort, idag installerade jag mitt nyinköp. Efter en första uppstart inser jag snabbt att min i min mening i allra högsta grad potenta burk inte klarar av speciellt mycket när det kommer till kritan, faktum är att jag fick ställa ner de flesta av de uppskattningsvis tvåhundra grafik- och prestandapåverkande inställningarna för att över huvud taget nå en acceptabel frame-rate. Besviken (över min dators urkassa prestanda) kom jag så efter cirka 20 minuters fixande fram till en kompromiss mellan Sierra, mig (och min övertro) och min kära dammsammlare till PC.

Efter en hastigt tillordnad kopp te sätter jag mig framför datorn med höga förväntningar och modet på topp. Klockan är cirka 20:30, det är mörkt ute och inget annat i mitt kära hem gör märktbart ljud av sig. Jag drar sakta och noggrant headsetet (5:1 för bästa möjliga fördel under ihärdiga Call of Duty matcher), skruvar upp volymen och sätter mig till rätta. Dubbel-klickar så på den minst sagt skräckinjagande nyblivna ikonen på mitt skrivbord (den förställer ett öga!).Det första som slår mig är hur otroligt mycket kraft och energi som utvecklare idag verkar lägga på ljudet i spel! Intron — som inte är allt för hemsk är sagolik. Jag känner nästan för att ropa ut högt framför monitorn så exalterad är jag vid det här laget. Peppad, upprymd, koncentrerad och blint stirrande på min 17″ TFT. Adrenalinet börjar pumpa och jag känner mig osedvanligt på hugget. Precis så som man bara kan göra när det ligger en ny färsk titel i DVD-facket på datorn.

Jag väljer ”moderat” svårighetsnivå under skapandet av en ny spelprofil. Man har ju varit med i matchen förr.

Äntligen börjar spelet ladda. Jag är fylld av förväntan. Nu är jag äntligen framme vid stunden jag väntat på länge. Om ett par minuter skall jag äntligen få sätta tänderna i detta lir, vars betyg i alla tidningar varit så otroligt bra i en spelkategori där konkurensen redan är knivskarp. Efter en kort men ganska informativ intro där du presenteras för dina teampolare i din F.E.A.R-grupp sätts du att gå in i en byggnad för att försöka hitta en snubbe. Inte full pott för kreativitet med andra ord. Inte speciellt otäckt scenario heller av allt att dömma. Jag kanske har misskrediterat spelets ”skita-på-sig-faktor”?

Jag kommer in i en byggnad som präglas av till synes dåligt underhåll. Det är skabbigt och skitigt, och hade det varit verkligen hade det garanterat luktat förfärligt. Väl runt ett hörn är det något som låter framför mig. Jag trycker en extra gång på R för att se till att pistolen verkligen är fulladdad. Ljudbilden intesifieras och det börjar låta lite olustigt kusligt i mina öron. Det visar sig vara en råtta (om än ganska diger) som letar efter mat eller nåt bakom en gammal rostig tunna i en öppen del av fabrikslokalen som jag sakta men säkert jobbar mig djupare och djupare in i. Här infinner sig den första situation i spelet där jag faktiskt som spelare kan göra ett medvetet val. Paranoid som jag är av atmosfären, ljuden och den krypande stämningen i största allmänhet beslutar jag mig för att försöka göra slut på ljudet. Även om råttan i själva verket inte gjort mig speciellt mycket. Med en ljudlig smäll blir så råttan en del av tapeten utan en massa vidare funderingar.

Efter ett tag kommer jag på nytt in i en trång gång i den stora byggnaden jag befinner mig i och den här gången är den väldigt lång. Det enda jag ser är att det verkar vara en korsande korridor en lång bit där framme.

Eftersom F.E.A.R är en klassiskt FPS-skjutare när dan är slut är det ocksåden smått klassiska WASD-kombinationen som gäller för att förflytta sig runt i världen som spelet utspelar sig i. Man kan också hålla ner väntar Skift-tangent för att smyga mera ljudlöst fram.

Det är med just vänster Skift-tangent som jag nu långsamt, nästan som i en dröm, sakta förflyttar mig framåt i den korridor jag befinner mig i. Plötslig — och utan någon som helst riktig förklaring — börjar själva luften framför mig att ta form. Detta i kombination med att ljud och musik i mina öron intensifieras både i takt och volym. Ljusgrå streck av materia smälter ihop till en oförklarig form mitt i tomma luften. Jag försöker förgäves skjuta på denna bisarra företeelse utan något som helst resultat. Och det var väl inte speciellt oväntat heller. Efter ett kort tags uppsamlande av kringvarande materia skjuter denna form förbi mig i rasande fart och försvinner bort i gången jag just kom ifrån. Lika snabbt som de var där är nu alla spår och ljud borta av denna oerhört traumatiska upplevelse borta. Det är åter tyst som i graven. Efter ett par sekunder tittar jag ner (i verkligenheten alltså) på mina armar och ser att håret på underarmarna står rakt upp.

Jag trycker lite småfrenetiskt på Esc-tangenten och tar av mig hörlurarna. Ska jag fortsätta, nu när jag är både skärrad och upphetsad? Vad är klockan? Efter tio på kvällen. Tittar ut. Det är nu kolsvart ute. Jag beslutar mig för att fortsätta ett tag till, men för säkerhets skull tänder jag alla lampor i hela lägenheten för att om möjligt göra vidare chockmoment lite mindre traumatiska. Åter på med headsetet och jag sätter mig på nytt framför skärmen.

Jag kommer inte mer än några meter när jag äntligen fattat nytt mod till mig. Det hela sker oerhört fort. Plötsligt kommer någonting — jag väljer ordet någonting för det var ingen människa, fast det hade de grundläggande kriterierna för att ha mänsklig form (armar och ben). Detta nånting ser inte åt mitt håll. Det ger inga som helst ljud från sig. Det passerar. Inte för sakta och inte för fort. Rakt framför mig i den korsande korridoren. Tingesten var på sin höjd synbar i cirka två sekunder. Men det var två väldigt långa sekunder. Musiken och alla atmosfärsriktiga ljud ljuder nu som kanonskott i mina öron. Håret på armarna står nittio grader vinkelrätt mot min hud och en kabel i storleksordningen rulltårta tittar ut och kysser tyget i mina Dressmanboxershorts. Lika snabbt som klubban slinker tillbaka till ett av de få ställen på en människa dit solen aldrig når med sina strålar, lika snabbt är allt över. I min chockartade psykos har jag febrilt hållt in W och faktiskt förflyttat mig förbi den korsande korridoren och står nu i ett öppen rum med en installation som påminner om en receptionsdisk i ena hörnet. Jag återvinner kontrollen över min vänsterarm. Pekfingret håller på att slå sönder mitt tangentbord i sina febrila försök att nå Esc-knappen för andra (och sista gången) denna kväll. Eter cirka tjugo försök når den sitt mål, skärmen dör, jag är tillbaka vid spelets huvudmeny. Om det är stress eller en kordinerad handling vet jag inte, men jag lyckas trycka Esc ännu en gång och spelet dör ut. Jag är tillbaka vid mitt bekanta skrivsbordsunderlägg. Under tiden har jag krängt av mig headsetet och rest mig ur stolen.

Sedan denna kväll har jag inte spelat F.E.A.R. Det står fortfarande i bokhyllan.