funkyish{punkt}com

Vår unge mans berättelse börjar även denna gång i anslutning till ett tåg. Fast idag sitter han redan ombord. Det var ett tag sedan han skrev sist. Mycket har hänt i hans liv. Alldeles för mycket för att kunna — och kanske orka — berätta om. Det är ganska sent, men ändå inte så sent som man kan luras att tro. Vagnen, motorvägen utanför och perrongerna han passerar brukar vara mer befolkade än så här. Man skulle lätt kunna luras att tro att det rådde utegångsförbud. Han undrar var alla människor är någonstans.

En av den bortskämda moderna i-landsmänniskans största framsteg är möjligheten att välja. Att själv ta beslut om (och att ensamt vara ansvarig för) hans eller hennes val i livet. Ingen kan beskyllas — mer än en själv — om saker och ting går galet. Var man och kvinna är, när dagen är slut, ytterst ansvarig för sitt eget öde. Och de flesta av oss ser säkerligen detta som en frihet i det närmaste omöjlig att sätta en prislapp på. Men medans merparten av oss ser detta som något fantastiskt, är detta faktum för somliga ibland — och ett litet antal genom hela livet de levt — kanske det mest horribla och hjärtskärrande livsfaktum som existerar.

Väl av expresståget slänger han sin ryggsäck vant över axeln, stiger av tåget och går med sakta och nästan apatiska steg mot tunnelbanan. Den digitala displayen kundgör att tåget anländer om fem minuter. Han har sin freestyle med sig, men vet bättre än att lyssna på musik just nu. Han har redan påmint sig om urvalet som ligger redo i mp3-spelaren och kommit till insikten att det spelar ingen roll vad han sätter på. Han skulle ändå inte klara av att hantera effekterna av det. Inte än. Han vill åtminstonne komma innanför dörren till sin lägenhet först.

På väg ombord på tåget märker han med ens att det faktiskt inte alls är ovanligt lite människor ute denna dag i den stora staden. Han har bara inte sett dem förens nu. Och när han väl insett att de faktiskt är där i samma kvantitet som vilken annan söndag som helst, lika snabbt väljer han — denna gången dock medvetet — att ignorera dem. Stänga dem ute från sin värld så att de inte ska komma åt honom, påverka honom eller göra honom varken glad, illa eller ledsen. Eller han dem för den delen. För det kanske är bäst så trots allt. Då är han iallafall säker. Säker på att inget kommer att gå fel.

Människan flög för första gången för nära nog exakt ett hundra år sedan. Sedan dess har vi kommit långt i vår utveckling. Avstånd har krympt, världen har faktiskt i mångt och mycket blivit mindre. Faktum är att vi varit så duktiga på att utforska, exploatera och ta till vara på allt som moder jord gett oss så väl att vi håller på att arma ut henne totalt. Idag kan de flesta av oss (och tro inte att jag menar något annat än vi 20% av världens befolkning som förbrukar 90% av all energi som finns att tillgå på jorden) resa till en annan kontinent en gång om året. Förflyttningen tar inte mer än ett par timmar. Nästan så att man kan räkna timmarna på sina två händers fingrar. Men samtidigt som även detta är en fantastisk möjlighet för de flesta, är den i samma stund en förbannelse för andra. För samtidigt som avståndet mellan Göteborg och Ko Samui kan verka gigantiskt för de förstnämda, kan distansen mellan två till synes mediokra svenska städer te sig dubbelt så långt för de sistnämda. Det gäller bara att tillryggalägga sträckan tillräckligt många gånger för att inse det.

Halvvägs hem ser mannen upp, utan någon speciell anledning. Ett par rader framför honom sitter en blond, söt tonårstjej och gråter. Det verkar nästan som om hela hennes värld håller på att störta samman. Nyfiken — och kanske undermedvetet överaskad över att det kanske finns fler som mår dåligt — låter mannen blicken försynt genomsöka platsen för skådespelet. Det visar sig att flickan precis blivit offer för en biljettkontroll av SL’s kontrollanter. Hon blickar upp mot en av herrarna i uniform mellan tårarna och uppger plikttroget sin adress och personnummer. Mannens intresse domnar snart för det som försigår. Men han kan inte släppa flickans reaktion. Den biter sig fast i hans huvud likt en blodigel.

Hon har verkligen inte förstått någonting. Inte nåt. Hon sitter där och känner sig förkrossad över att behöva komma hem till sina föräldrar och se dem i ögonen samtidigt som hon förklarar för dem att hon inte köpte det där rabatthäftet för pengarna hon fick av sin mor i morse. Hon ljuger och säger att hon bara var tvungen att köpa den där skivan som precis kommit ut med alla Idol-låtarna på. Fast hon och Mia i själva verket spenderade nästan hela summan på ett paket Marlboro Light, en tändssticksask och ett paket tuggummi på väg till basketträningen. Hon har verkligen ingen aning om vad som väntar henne. Inte den blekaste aning om vilka val hon kommer ställas för i sitt liv som precis har börjat. Hon klagar över läxor, rumsstädning och att inte hennes favorit i Big Brother vann. Mannen hoppas att hon rannsakar och åminner sig sin egen reaktion idag den dag — kanske tio år senare — när hon precis har fått sitt hjärta krossat över ett val hon har blivit tvingad in i, till trots för allt hennes inre velat.

Väl kommen till sin station (ännu en gång) stiger mannen av vagnen och travar den korta biten hem. Han hinner inte mer än att komma innanför dörren innan allt sköljer över honom. Han nästan välkomnar utloppet. Känslan av att ge upp. Sluta hålla allt inom sig. Med ens släpper allt, och frigörelsen sköljer över honom i krampaktiga krämpor i magen, samtidigt som ansiktet översköls av varma salta droppar som söker sig ned till hans haka , för att sedan efter en desperat kamp mot tyngdlagen ramla ner i hans knä och göra stora cirklar på hans tröja.