Kompisar. Det finns många skrönor i ämnet, eller hur. Man har dem för livet. Tjejer kommer och går, men kompisar består. Rimmar till och med. Med handen på hjärtat så kan jag inte annat än att säga att jag är otroligt lyckligt lottad som har så många kompisar och vänner runt mig. Att hålla kontakten med dem alla verkar studtals som en helt omöjlig uppgift. Peppar peppar har det faktiskt gått bra hitills. De lessnar inte för att jag inte hör av mig på några veckor. De som på grund av vår härliga bransch (självironi) blivit tvungna att flytta på sig utanför trygga moder Sveas gränser accepterar att det bara blir ett par gånger om året man faktiskt ses. �?ven för de mer lyckligt lottade har turen vänt. En har fått flytta på sig efter en åttaårig anställning med den numera legendariska motiveringen, ”...höjda bränslepriser...11 September...Omstruktureringar inom flyget...Lågprisbolagen osv. osv.”. Orkar inte citera hela talet. Testa att Googla på “How to sack a aerospace worker” så får du säkert en massa träffar. Var faktiskt tvungen att testa. Cirka 5500 träffar på 0.22 sekunder.

För oss som fortfarande klamrar oss kvar vid ett jobb som vi faktiskt haft ett tag ser vardagen heller inte speciellt ljus ut. Vi ska producera mera—men vi är snart bara hälften (eller i vissa fall kanske två-tredjedelar) så många kvar att göra arbetet. Allt handlar om att prestera mest möjligt. Utbrändhet är ingen som pratar om i media längre. Vi är alldeles för upptagna och stressade för att tala om det. Och skulle man mot förmodan ta upp ämnet blir chefen, kompisen eller familjemedlemmen paranoid och tror man håller på att gå i väggen. Underförstått är det inte accepterat att säga stop, det räcker, jag klarar inte mer nu. Eller också kanske det bara är för att ingen vågar. Gå mot strömmen alltså.

Vi lever i en värld där framgång, välfärd och kommersiellt tänkande är så åtråvärt att “folk” går med på att sitta inlåsta i en lokal, bete sig som de mest primitiva neandertalare utan vare sig moral, etik eller ens vanligt folkvett bara för en sak. Att bli kända. Att bli något är otroligt viktigt. Det spelar ingen roll för vad. Bara att. Man blir känd alltså.

Var tog världen vägen som belönade folk för faktiska insatser? Där man blev känd och uppnådde berömmelse för sina handlingar—och då menar jag givetvis handlingar som faktiskt är av godo, inte meningslös självdekadens med strikt egoistiskt uppsåt. Bill Gates må vara datanörden som har i sin markadsplan att dominera världen med sina licenser och operativsystem, men det går inte att bortse från att han kanske är den person i världen som ger bort mest av sin förmögenhet till goda saker. Visst han är bland de absolut riktaste i hela världen, men han lär konkurera även sett procentuellt mot inkomst.

När jag läste att Bono i U2 var nominerad som ny världsbankschef gjorde jag små glädjeskutt iflera veckor innan beslutet kom. Att det sedan blev Joseph Stiglitz som tog luften ur mig totalt och jag föll pladask ner på jorden igen, det hade jag inte ens kunnat ana. “Gravity sucks”. Jag kan förstås inte doktorera i karlns bakgrund och ställningstaganden. Men att det faktiskt blev upplop i många miljonstäder världen runt när nyheten tillkännagavs världen, det säger väl en del om hela saken. Bono är en människa som dokumenterat har ägnat större delen av sitt vuxna liv (efter att U2 nått musikvärldens absoluta toppskick) åt att göra livet lite lite bättre för fattiga, svältande och epidemihärjade människor på jorden. Jag kan inte se hur man istället väljer en av de som för George W’s räkning konstruerade Irak-kriget. Vill man ha en världsbankschef på fullt allvar tycker att ”globaliseringen är den absolut bästa chansen att lyfta de fattiga ut ur fattigdommen de har levt i i århundraden”? Jag vill inte det. Ibland tappar jag helt hoppet om världens framtid. Nu sitter jag väl kanske inte och tänker på detta dagarna i ända. Då skulle man bli tokig. Men jag kan inte säga annat än att jag är djupt störd över det som sker. Det inger inget hopp överhuvudtaget för det mesta.

Tillbaka till vänner. Jag vet inte när Muppfarmen firar årsdagens för jag minns inte när den kom igång på riktigt första gången. Det är iallafall många år sedan. Mycker jobb har gjorts för att uppdatera sidan och göra den mer attraktiv som mötesplats. Och det har varit en riktigt lärorik resa också. Innan den kom till kunde jag ingenting om vare sig Linux, HTML eller kanske allra minst en relationsdatabas. Det är ganska fantastiskt om man tänker efter. Men det är inte det som är häftigast. Det ähftigaste är att jag idag umgås och håller kontakten med 98% av mina närmaste vänner på denna sida. Vissa av dem har flyttat både två och tre gånger sedan sajten kom igång, men de är fortfarande kvar här. Vissa av dem har spillt ur sig sina personliga problem och fått snacka av sig i en miljö där vem som helst kan vara nästa stackare som det händer. Andra har skrivit eller postat roliga historier som man kan skratta åt när det känns allmänt trist. För att inte tala om all härliga data, spel, aktie, sport och allmänt filosofiska diskussioner som förts här. Ok, där tog jag kanske i lite på slutet. Men faktumet kvarstår.

En utomstående kan inte se allt som händer på forumen och ska inte göra det heller. En vital aspekt sedan sidan kom igång har varit att den skall vara ett ställe där kompisarna—och inga andra—kan tala av sig, glädjas och frodas i goda vänners lag. Oavsett hur långt det fysiska avståndet må vara. Och det tycker jag vi har uppnått nu. Forumet, fotogalleriet, kåserierna och bloggarna har inte varit någon tillfällig nyck av tristess som håller på att självdö. Sakta men säkert har sidan växt genom åren och akumullerar idag en databasdump på över 2mb ren SQL (datanördsspråk, men ta mitt ord för att det är mycket text!). Många av mina barndomsvänner har kommit i kontakt med—och har regelbunden kontakt med—arbetskamrater som jag arbetar med idag. De har aldrig träffats i riktiga livet. Men de vet precis att man alltid kan fråga Brutus om man behöver ett levande uppslagsverk i musik (med förkärlek till punk och tyngre changer). Ligger man sömnlös och vrider sig i åkommor för att man inte fixar den där PHP-klassen eller Linuxproblematiken kan man alltid slänga en fråga så kommer Ogre, Micor, TegelTexas eller någon annan svara i löpet av några dagar. Jag tror inte heller det råder nåt tvivel om vem som har rekordet i snabbaste (och ofta meningslösaste) svar på alla trådar som alla postar på hela forumet. Muppfarmen har en alldeles alldeles egen spambaron i form av Jearom. Vi ska heller inte glömma Maydays ofta småperversa inflikningar och sarkasm. Jag tror jag fått fram mitt budskap.

Tack för att ni finns och frodas här!