Jag har länge haft ganska stora interna fighter med mig själv angående mitt förhållande till Apple, Mac och the Steve’s väg mot världsdominans i hemdatorträsket. Microsoft och Bill Gates är alltid, och har alltid varit, ett tacksamt mål. Faktum är att Apple är precis lika giriga, kommersiella och på vissa plan till och med värre än sin konkurrent (ergo. DRM). Det har under senare tid surrats en hel del på internet angående Apples tilltagande insnävningar för att låsa upp sina användare/kunder mot sina produkter. Det har varit allt från nya generationer iPods vars tillbehörssortiment också förnyats trots att det vare sig hårdvarumässigt eller funktionsmässigt varit nödvändigt. Bara för att alla iPod-ägare ska spendera ytterliggare ett par hundra kronor för en ny RGB-kabel eller liknande. För att kunna lyssna på SR’s podcasts krävs en iPod (lite generaliserat). För att ha en iPod krävs iTunes, och för att ha iTunes krävs i bästa fall en Mac eller en Windows-maskin (läs. ett icke-öppet operativsystem). Hade det inte varit för att det i Linuxvärlden inte finns något riktigt slagkraftigt bildhanteringsprogram i stil med Aperture och Adobe Photoshop CS3 hade jag kastat ut Macen för länge sen. Eller?

Men det är ju så snyggt. Och innovativt. Och enkelt. Det känns som att jag håller på att sälja min själ till Apple. Och ska sanningen fram så orkar jag knappt streta emot längre. Tänk var enkelt det skulle vara om man inte tänkte så mycket på den större bilden. Om man bara var den goda konsument som Apple och Microsoft vill att jag ska vara. Hoppas jag får mitt exemplar nu på fredag. Då är helgen räddad.