Sitter och har precis lyssnat igenom Linkin Parks senaste platta för första gången och jag får säga att jag är ganska splittrad i vad jag tycker. Jag är en av dem som verkligen gillat föregående skvor och den mix av hip-hop och metal som varit karakteristiskt för Linkin Park, Limp Bizkit och deras likar. Visst känns vissa influenser igen på Minutes of midnight, men det är inte alls samma känsla som på de äldre albumen.

“Minutes to midnight” är resultatet av över 14 månaders hårt arbete i studion och bandets sångare Mike Shinoda ser albumet som ”ett genombrott i utvecklingen av gruppens sound”. Albumet är uppbyggt på musik från banjos, marimbas och gamla gitarrer och förstärkare. “Folk har altid försökt sätta in oss i hela rap/rock stereotypen, men vi vill inte nödvändigtvis vara en del av den scenen. Vi har alltid haft vår egen personlighet och jag tror verkligen det märks på det här albumet” fortsätter Shinoda. Mike Shinoda har producerat plattan tillsammans med Grammisbelönade producenten Rick Rubin. (Källa: ginza.se)

Vi får se om skivan växer efter att jag har lyssnat igenom den ett par gånger men just nu känns helhetsintrycket måttligt stimulerande. Jag saknar farten, energin och aggresiviteten i de gamla plattorna. Skillnaden känns lite som traditionella Metallica-plattor i jämförelse med deras Black album när den släpptes. Det är helt enkelt lite för mycket Enter Sandman och lite för lite Ride the lightning över det hela. Låten Shadow of the day (nummer fem på plattan) tar priset och låter både sliskig och oorginell. Låten efter, What I’ve done, låter däremot lite bättre och man hör iallafall att det är Linkin Park det är snack om men redan en låt senare (Hands held high) låter det som den gamla kassa Coolio-dängan I see you when you get there.

Om du haft pengar öronmärkta för ett inköp skulle jag hellre lägga dem på Blue Octobers senaste ifall jag vore du.