Det sitter en ung man på en perrong gjord av cement en bit utanför utanför en stor stad. Han är på väg hem från sitt arbete. Runt honom sitter och står en massa andra människor som väntar på samma tåg. Det är elva minuter kvar tills tåget anländer. Han får alltid vänta i elva minuter från det han kommer till perrongen tills dess tåget kommer. Mannen är inte dum, och han lär sig fort att se de små mönstrena i sin tillvaro. Innan åkte han buss från sitt arbete till tågstationen.

Bussen var nästan full av en massa främmande människor. På en hållplats efter det att mannen gått på steg en kvinna och en man med barnvagn på bussen. Med sig hade de en gigantisk resväska. Mannen satt på busshållplatsen och läste en dagstidning när bussen anlände och han fru — för de hade blanka fina vigselringar — fick putta till honom för att han skulle reagera överhuvudtaget. När dörrarna så väl öppnas stiger mannen på bussen, sätter sig ned på en av de få lediga platser som finns kvar, och återgår till sin tidning igen. Kvinnan släpar först in barnvagnen i bussen och låser fast den i de för ändamålet avsedda fästbanden med en inlevelse som bara en ung, hängiven förstagångsmamma kan göra. Efter att det är klart lyfter hon så in den gigantiska resväskan med stor möda för att sedan se sig om efter en ledig plats, helst nära sin man, men blir så stående. På sig har hon en stor ryggsäck. Under hela detta händelseförloppet har mannen hunnit läsa flera sidor i sin dagstidning. Den unga mannen som redan sitter på bussen och bevittnar hela skådespelet sitter lite längre bak i bussen och kastar en blick på kvinnan. Hon har långt böljande hår ner till axlarna, lysande blå ögon, en moderiktig jeanskjol och ett somrigt linne på sig. När hon vänder sig om för att se efter den där lediga platsen inser han att hon dessutom är utomordentligt vacker. Ungefär i hans egen ålder. Han har aldrig sett kvinnan innan i sitt liv så han kan inte uttala sig om hennes personlighet. Men med det gudomligt söta anletet och snälla vackra ögonen så bara måste hon vara helt underbar som person också. Mannen är övertygad om att man kan utröna en hel del om människor bara genom att se dem i ögonen. Kvinnans man visar inget som helst intresse under hela bussresan. Vad har han gjort för att förtjäna en sådan till synes underbar hustru? Hon kanske älskar att han vet så mycket om nyheterna.

Fem minuter kvar tills tåget kommer. På perrongen råder det ingen brist på kära människor. Unga par, gamla par, gifta par står om varandra på den grå cemeten och håller varandra i handen. En del kramas som om de varit ifrån varandra i flera månder. Den unge mannen sitter i hörnet på perongen och lyssnar på musik i sin freestyle. Äcklad. I hans värld är alla som håller någon i handen eller kramas lyckliga jävlar. De står där och visar stolt upp sina partners och visar för alla i sin omgivning — vare sig de vill det eller ej — hur riktigt genomlyckliga de är och hur mycket de tycker om varandra.

Tåget kommer. Mannen stiger på och sätter sig på ungefär samma ställe som han alltid sitter på när han reser in mot staden som han enivsas att att bo nära, men som han aldrig kommer lära känna. Han jobbar för mycket och har dessutom ganska lång reseväg innan han är hemma. Tåget börjar rulla och är snart uppe i hög hastigthet in mot staden. Utanför — på ungefär hundra meters avstånd –susar bilarna på motorvägen förbi i motsatt riktning. I hörlurarna i freestylen ljuder musik om hat, svek, agressioner. Det är mycket lättare att sluta tänka på alla lyckliga jävlar om man låter musiken riva upp en från avundsjuka till ilska, frustration och aggresioner. Det går både fortare och är lättare att återgå till normaljaget från ilska och aggresioner jämfört med att vara deprimerad som ofta kan bita sig fast en hel kväll, ibland flera dagar i sträck.

När han sitter där på tåget och blickar ut kan han inte låta bli att tänka på hur bra alltihopa egentligen började. Hans liv var ju faktiskt på helt rätt spår efter tonåren. Han hade flickvän som han älskade högt, lägenhet och allt det där. Livet kändes ganska trygt och familj och vänner var aldrig långt borta. Det var långt innan arbetet skulle komma ta mer och mer av hans tid. �?vergången kom så sakta att han egentligen inte märke vad som var i görningen förens det var för sent. I början gick det ju riktigt bra. Han flyttade runt en del pga att arbetet flyttade eller att en ny arbetsgivare dök upp. Pendlarlivet var inte alls några problem. Det blev ju bara så mycket intensivare och roligare när man väl sågs. Dessutom pendlar ju halva landets befolkning så man skall inte klaga över sin tillvaro. Men samtidigt tyckte han om sitt arbete. �?n värre var att han började bli riktigt bra på det också. Sitt arbete alltså. Dagen då allt skulle rivas upp var egentligen oundviklig. Rätt var det var stod han så där utan vare sig flickvän eller en riktigt bostad värd namnet. Men jobbet fanns kvar.

Tåget är nu halvvägs och utsikten är inte längre speciellt stimulerande. Det har börjat dugga ett varmt sommarregn utanför tågvagnen och det dras upp långa vattenkaskader bakom bilarna som susar fram ute på motorvägen. Mannens minnesresa är framme vid tiden efter det stora brottet med den vedertagna familjeutvecklingsmodellen. Genast var livet enklare igen. Mycket mindre problem. Visst var första tiden svår känslomässigt men den blev med tiden lättare att hantera. Det fanns ju likasinnade runt honom. Andra människor som upplevt samma saker och som hade gått ungefär samma väg som han. Andra människor som gott kunde hänga med ut en tisdagskväll och svänga ett par bägare och berätta historier. Alla givetvis med koppling till arbetslivet. Han hade ju ingen att behöva rätta sig efter längre mer än honom själv. Han kallar sig för man, men är egentligen bara ett förvuxet barn som aldrig behövt ta ett beslut av dignitet jämfört med en familjefar vars barn ligger på sjukhus, eller vars villavärme plötsligt beslutat ge upp i februari. Precis efter den kostsamma jultiden på året. Allt ska bara vara så kul som möjligt. Det gäller ju att resa och ha kul innan man blir gammal och sitter med familj och allt det där ju.

Tåget anländer till sin destination och mannen går av och ner i tunnelbanan för resan sista biten hem. I hörlurarna har ilskan ersatts av melankoniskt klingande låtar. Plikttroget och effektivt tar han upp sitt månadskort långt innan han hunnit fram till spärrarna. Det hela blir så mycket mer effektivt om man planerar i god tid. Och han är ju effektiv. Ned för rulltrappan. Orkar inte gå idag utan blir stående tittandes ner i trappstegen. Tankarna rullar vidare likt trappsteget han står på. Två veckor kvar till semestern han inte riktigt vet vad han skall göra med än. Han har blivit tvingad av chefen för att han har inte haft semester på två år. Tunnelbanan kommer om två minuter. Plågsamma minnen från misslyckade försök till förhållanden dyker upp i huvudet. Han kan näs…

Tunnelbanetåget glider in på stationen. Mannen väntar i kön, som sig bör, och sätter sig. Rakt framför honom sitter en uppenbart påverkad man och glor oblygt på ett glatt gäng unga tjejer som pratar. Inne i vagnen luktar det en blandning av varma kroppar, stress och gammalt piss. På väggarna spyr företag med pengar ut sin reklam för datorprylar och nya CD-skivor av artister som fabriserats och skapats av talangfulla producenter. Tack och lov är de flesta här inne trötta och slitna efter en lång dag på jobbet och sitter inte och bara ser lyckliga ut. Här i tunnelbanevagnen får man se människors rätta ansikte. De som är trötta ser trötta ut. De som är ledsna ser ledsna ut. De som rökt på ser påtända ut. Det finns inget ärligare, underbarare, men samtidigt så anonymt, som en full tunnelbanevagn. Det är som en fristad där alla utan att känna press kan släppa ut sina riktiga jag utan att behöva leva upp till en massa ideal. Allt klotter, alla lukter, alla människor och hela atmosfären är på nåt vis både tragisk och underbar på samma gång. En sorts storstads-sunk-romantik som lyser och utstrålar tvåtusental, globalisering och folk som får psykologhjälp för sin utbrändhet.

Tankarna hemsöker honom igen. Mannen som snart slutar sin resa för dagen kan nästan känna igen sig i varje låt på det nyutgivna albumet “Here without you” som han lyssnar på. En låt för varje misslyckat försök att komma tillbaka in i matchen. Han har de senaste åren blivit så upptagen av sitt arbete att alla försök till ett normalt levende vid sidan av jobbet, med en partner vid sin sida, stundtals verkar som en ogenomförbar uppgift att få till. Han kan inte förstå varför eller vad det är som går fel när han försöker för han har ju trappat ned på timmarna på jobbet och försöker ju verkligen. Den sista han träffade var ju dessutom så lik honom själv. Det borde ju haft alla förutsättningar. Han är ju snäll, förstående och faktiskt en ganska stilig person. I de flesta avssenden ett riktigt kap för en ung dam. För det finns ju så många män som är riktiga svin. Kompisarna uppskattar honom och sätter pris på hans vänskap. Det vet han för han känner likadant. Och det finns inget han inte skulle göra för dem heller för den delen. Det är inte så att det saknas skratt eller roliga stunder i hans liv. Han skrattar förmodligen många gånger mer än medelsvensson. Han har rest och sett världen mer än de flesta människor bara kan drömma om. Men det finns också känslor som han aldrig får en möjlighet att uttrycka, vare sig i ord eller handling. Vissa dagar, kvällar och nätter är det som om allt som finns där inne men som inte får utlopp håller på att konsumera honom. Det är nästan så att han skulle vilja kunna kräkas upp allt för att bli av med det.

Vagnen rullar in på stationen där mannen skall gå av. Tankarna försvinner och de dagliga sysslorna tar överhand i hans hjärna igen. Måste köpa mjölk på pressbyrån. Vägen hem från T-stationen är bara ett par hundra meter. Han tänker åtminstonne för stunden försöka sluta tänka på allt det där jobbiga och hänge sig åt saker han vet han är bra på. Saker han vet att han kan klara av. Jobb. Han har ju faktiskt två veckor kvar till semestern.