Så har ännu ett år har förflutit (klyscha-varning). Tankarna, tillbakablickarna och lovorden är många, både de som heligt och dyrt utlovats bland vänner och bekanta, men också de man kanske håller för sig själv. Utåt är det lätt att briljera med löften om mindre festande, sundare livsstil och kanske till och med ett lite vuxnare språkbruk så här inför nästa livsetapp. Men jag tror de flesta av oss även har funderingar och tillbakablickar som vi väljer att inte diskutera med vänner och familj. Det finns alltid saker som man är nöjd över att man fick gjort under föregående år - precis som det finns saker man ångrar att man inte tog tag i, gjorde eller lyckades genomföra. De sistnämnda av dessa är de som brukar ta upp mest av ens funderande dock, oavsett hur “duktig” man varit. Undertecknad hör till kategorin som gärna vältrar sig i föregående år i sin helhet. Ska man ändå mentalt gå igenom och rangordna hela det gångna året kan man ju i alla fall vara så pass ärlig mot sig själv att man tar med hela året. För de som inte förstått vart detta är på väg - jag tänker givetvis på alla fungeringar och löften man dyrt och heligt lovade sig själv för nästan exakt 365 dagar sedan, nämligen förra nyåret. För vad kan kännas skönare än att återuppleva - om än dock endast mentalt - sina tillkortakommanden när man ligger och smågluttar på Ivanhoe lite förstrött och dricker avslagen Coca-Cola med en mild huvudvärk.

Jag postade en fråga på hemsidan en vecka eller två innan jul. Frågan var hur många besökare som hade avlagt några seriösa nyårslöften i år. Sist jag kollade hade tre personer svarat (mig inkluderat). Dagens Nyheters nätutgåva hade nästan exakt samma fråga (japp, de snodde min banbrytande idé!). Där svarade nästan 30 000 personer. Men så har de ju lite mer matnyttig information på sin sajt också, även fast min är snyggare i flera avseenden.

Regelrätta nyårslöften tycker jag är ganska klichéaktiga och tama. “Jag ska sluta röka (eller snusa)” och tillika uppmuntringar brukar haverera ganska tidigt in i januari. Det är inte heller dessa jag är intresserad av att diskutera. Det som är intressant är den personliga reflektionen eller tillbakablicken av året som varit. “�?r” är tidsenheten vi har valt att mäta våra liv i till skillnad för arbete som vi bekant mäter i timmar (per vecka) vanligtvis. Man har nästan alltid något man är stolt över, tro det eller ej men jag har faktiskt haft ett väldigt lyckat år allt som allt. I alla fall om man ser till arbetslivet som gått spikrakt i rätt riktning. När det gäller livet utanför arbetsplatsen är det lite mer si och så. Man kanske inte kan prestera bra på båda dessa områden på grund av att inte finns (märk ironin) tillräckligt med tid. Men det är ju oftast de personliga “icke-jobbrelaterade” sakerna man får mest ångest av vid den årliga tillbakablicken (dubbelironi).

Varför lägger man inte mer krut på dessa områden i sådant fall? För att resultaten av det kapital man investerar i att uppnå dessa mål (de personliga alltså) inte alls garanterar det tänka resultatet på samma sätt som de som är arbetsrelaterade. Att arbeta hårdare och visa framfötterna brukar som regel vinna mark. Det är egentligen bara en fråga om hederligt hårt arbete. Att träffa “den rätta” eller att partaja mindre är däremot mycket mycket (inte oavsiktlig repetition) osäkra kort. Dessutom är dessa saker ofta mer eller mindre motsägande.

Låt mig ge ett exempel

Att träffa “Fröken/Herr Rätt” förutsätter att man visar sig bland folk. I den tidsepok vi lever i brukar detta oftast översättas bar alternativt nattklubb, gärna med dans till E-Type eller annan valfri trallvänlig musik. För inte allt för länge sedan var det teträffar och barockmusik men fenomenet är identiskt. Att stå i en bar - och dessutom frambringa mod nog att ta kontakt med det motsatta könet - tenderar bli en mindre skoningslös företeelse om man brukar lite socialt smörjmedel för att underlätta uppgiften. Detta medium översätts alkohol (för dem som inte förstått det ännu). Ni ser sammanträffandet (ironi nummer tre så här långt). När klockan så lider mot halvtre och de flesta potentiella objekt är uträknade kan det ju hända att det blir en tröststänkare eller två. Eller så har man bara kul med kompisarna (vilket ofta innefattar en hel del pilsner) tills det sista vattenhålet i stan stänger.

�?r det då av ren feghet man satsar på arbetsmålen istället? Delvis kanske. De svåra målen (eller önskemålen) är ju oftast de som är värda allra mest. Och det är väl inte orimligt på något vis. Men någon gång kanske man måste bestämma sig för att rikta sin fulla uppmärksamhet på dessa och leva lite på alla mödor man gjort inom sitt arbete. Det är väldigt lätt att gräva ner huvudet i nåt som man vet att man kan och som dessutom har stor chans att ge bra avkastning i form av en bättre position på jobbet eller mer monetära medel på kontot varje månad. Andra i min bekantskapskrets har även de satsat på arbetet men utan resultat helt och hållet. Branscher svänger och det kanske inte alltid finns andra, opåverkningsbara (är det ett ord?) faktorer på plats alla gånger. Jag har vänner som slitit hårt och målmedvetet och inte fått något för det. För dessa individer måste tillvaron kännas ännu mer frustrerande framåt slutet av året.

Ett årsavslut som detta är svårt nog att minnas som något annat än negativt även om man lyckades med allt som man lovat och lite till. Senast var siffran avlidna svenskar i Thailand/Asien uppe i 1500 personer. 1500 människor som aldrig kommer tillbaka från den semester de lyckats tillförskaffa sig genom hårt arbete och slit. Ironi nummer fyra - om än så tragisk att jag kanske borde utelämnat att påpeka den. Och då räknar jag bara mina landsmän, kvinnor och barn. Den totala dödssiffran är uppe i tal som jag inte ens kan förstå vidden av. Katastrofen i Asien har präglat hela jul och nyårsfirandet. Alla kanske inte pratar om det men tanken tillägnas alla otaliga anhöriga och offer mestadels av min tid i alla fall. Man kan inte förstå vad de människor som nu sitter där nere (och även här hemma i Sverige) och väntar på besked om anhöriga och familj genomlider. Sverige som nation har i min mening agerat “typiskt svenskt” i hela denna händelse än så länge. Det tog lång tid att få professionell hjälp på plats. Uttalanden i media har varit bleka och utan påfallande handlingskraft till skillnad från andra nationer. �?ven här postade Dagens Nyheter en fråga på sin websida som undersökte huruvida vi svenskar ansåg att regeringens (läs. Sveriges) arbete för offren varit tillräcklig. Majoriteten svenskar visade sig dela min uppfattning.

2004 som år tillhör numera historia. En historia som vi sent kommer glömma men inte desto mindre historia. Vad 2005 har att erbjuda i sitt fagra sköte kan bara tiden utröna. Det var femte och sista tidsrelaterade ironin i denna text. Nu återstår inte mycket mer att säga för den här gången mer än att önska familj, vänner, bekanta och folk flest som besöker denna plats på Internet en god fortsättning och ett gott nytt år.

Vad jag själv har kommit fram till här på sofflocket med min lindriga huvudvärk iförd gamla joggingbrallor kommer jag inte skriva i klartext. De som läst detta och tagit det till sig kan nog räkna ut vad det rör sig om. 2005 har, en smula otippat, börjat förvånansvärt Ok.

Mina djupaste kondoleanser till alla anhöriga som förlorat nära och kära i julhelgens katastrof i Asien.